Torsken i Östersjön

Torsken (Gadus morhua) i Östersjön är inte den välkända nordatlantiska jätten – det är en dvärgform som lever i bräckt vatten, evolutionärt anpassad till Östersjöns låga salthalt (4–10 PSU) och som historiskt sett har delats in i två populationer: den västra beståndet (runt Bornholm och Öresund) och det en gång så omfattande östra beståndet (Finska viken, Bottenviken och centrala Östersjön). I finska vatten kallas den Turska, en fisk som i århundraden utgjort grunden för de baltiska fiskesamhällena och som hamnat på de finska borden som den viktigaste proteinkällan på vintern.

Nu handlar historien om ett sammanbrott. År 2019 hade torskbeståndet i östra Östersjön minskat så drastiskt – till följd av syrefattiga döda zoner i de djupa lekplatserna, parasitangrepp, förändringar i näringsväven och överfiske – att EU införde ett tidsbegränsat förbud mot riktat fiske efter det östra beståndet. Fritidsfisket är kraftigt begränsat. Bifångst måste släppas tillbaka. Finska sportfiskare som idag stöter på torsk i den västra skärgården fångar de överlevande från en ekologisk katastrof, och detta måste återspeglas i alla beskrivningar av torsken.

Där små bestånd fortfarande finns kvar går det att känna igen den baltiska torsken: olivbronsfärgad rygg med mörkare fläckar, vit buk, den framträdande hakan och de tre rygg- och två analfenor som är typiska för torskfamiljen. Den är bottenlevande, kallvattenslevande och syrekrävande – vilket är ironiskt, eftersom just syrebristen i Gotlands- och Bornholmsbassängerna är det som dödar den. Vuxna fiskar äter främst skarpsill och sill; ungfiskar letar efter kräftdjur i botten.

Fritidsfisket efter torsk i de finska Östersjövattnen är kraftigt begränsat. Det riktade fisket efter den östra beståndet har varit förbjudet inom EU sedan 2019 på grund av beståndskollaps, och de enda realistiska möjligheterna för fritidsfiske är begränsade till västra skärgården under senhösten och tidig vår, enligt strikta regler om fångst och återutsättning där fiskar fångas. Sportfiskare bör konsultera Eräluvat och ICES rekommendationer innan de riktar in sig på torsk och behandla varje fisk som en överlevare från en ekologisk kris.

Där fiske är tillåtet är traditionella metoder vertikalt jiggfiske (pirk) över djupare steniga bottnar, långsamt trolling med dykande wobblers och isfiske i de mycket begränsade brackvattensområdena där torsken fortfarande vandrar i grunda vatten.